Tvekade, förfärades....

Kollade precis och såg att det är några som läser detta och kände helt plötsligt en förskräckelse över att människor ser hur mycket jag väger. Helt plötsligt kändes det som jag inte skulle ha delat den delen. Men sen kom jag på...

Anledningen till att jag delar med mig att mitt "liv" är ju för att lägga lite press på mig själv. Jo, jag skäms över hur mycket jag väger men jag vill ändå som alltid säga sanningen. Jag vill dela med mig av min viktresa och då måste jag berätta vad jag väger - visst jag hade kunnat skriva hur mycket jag gick ner eller upp men för att ge det lite mer tillförlitlighet så vill jag ange vikten. Jag vill skriva och berätta vad jag tänker, hur jag kämpar, hur jag faller tillbaka och hur jag försöker igen.

Som sagt så skäms jag nåt oerhört över hur mycket jag väger men vikten är en del av mig så jag måste försöka acceptera den för att kunna acceptera mig själv. Jag vill inte må dåligt för att jag är tjock jag vill egentligen vara nöjd med mig själv. Känna, en gång, att jag tycker att jag duger som jag är.

Jag tycker att jag duger på ett vis för jag är rätt nöjd med hur jag behandlar andra människor, hur jag alltid hjälper den svage, att jag värnar om min familj och att jag hjälper andra så mycket jag kan eller orkar. Jag är glad att jag känner empati med andra. Jag gillar helt enkelt den person jag är inuti men har svårt att acceptera den jag är utanpå. Visst jag har saker att jobba med och jag är inte fullkomlig på nåt sätt men jag kan ta det... att jag har brister men när det kommer till mitt yttre så kan jag liksom inte acceptera det.

Jag gillar inte hur jag ser ut. Jag kan inte se mig själv i spegeln eller på bild. Jag kan titta på delar av mig som tänderna när jag borstar dem, eller ögonen när jag målar dem eller håret när jag fixar det. Men helheten.... usch, jag klarar inte av det. Det är den biten som jag får jobba mest med. Acceptera att så här ser jag ut och att det går bra det oxå.

Jag tror att doktorns ord om att jag ska glömma fettcellerna och fortsätta med det bra jag gör genom att träna har fått mig att acceptera mig själv lite mer. Accepterar mig själv bättre i tanken i alla fall.

Så jag är egentligen glad att jag delat med mig av hur mycket jag väger. Det är inget att hymla med - det är jag.

Nu ska jag ta mig till soffan och titta om jag och några till vinner pengar på trav eller om det blev en förlust igen :)