Styrka eller besvikelse

När jag ska göra något som t ex förändra mitt ätande så måste jag hämta styrkan till det i mig själv. Jag blir inte taggad av att andra försöker samtidigt med mig eller om de bara försöker peppa mig. Jag tycker bara att det är jobbigt.

Det här är ju bra på sitt sätt men ibland kan man behöva öppna upp sig för stöd från andra. Jag kan inte det. Jag vet inte varför jag blivit så här. Vet bara att det är jobbigt när nån peppar mig eller bara tycker att jag gör det bra. Kan liksom inte tro att de menar det. Tycker bara att det känns som ett krav på mig och det har jag nog av genom mig själv.

Kan det måhända bottna i att jag inte litar på någon? Jag vet att jag tycker att jag bara kan lita på mig själv när det gäller. Har väl blivit besviken för många gånger genom livet, antar jag. Jag gillar helt enkelt inte när människor ändrar sig i sista minuten men i näst sista går det bra. Hatar att känna mig besviken på sånt jag inte kan påverka därför så tror jag inte att nåt blir av när andra säger det men jag förbereder mig i alla fall på att det ska bli av ... men tror det absolut inte.

Varför blir jag då så besviken? Jag fattar att saker kan komma upp men jag hatar att inte vara det som de andra väljer - antar jag. Jag hatar att jag inte får samma tillbaka som jag ger. Jag det är ju min upplevelse av det hela. Jag kan ge hela min tid och all min uppmärksamhet medan jag inte kan få det tillbaka av naturliga skäl.

Måste väl också bottna i att jag är så principfast. Är nåt på ett visst vis så är det så. Finns det dokument så följer man det. Har man bestämt nåt så är det det som gäller om man inte blir sjuk förstås. Man ställer upp på det man lovat helt enkelt. Det här tror jag att jag föddes med för det sitter så djupt rotat i mig. Det man lovat det håller man. Ja, i min värld då. Nu är ju inte min som många andras men det är allt jag har att relatera till.

Jag tror att min lilla cirkel med vänner är sådana som jag kan lita på eller som jag har lärt mig att förstå så jag har högre tolerans för deras beteende eller så kan det vara så att de vet hur jag är och tar hänsyn till det.

För att återgå till att jag bara kan hämta styrka i mig själv och dess nackdelar. Det ser man ju direkt på mig. Jag har inte lyckats peppa mig själv till att leva som jag egentligen vill leva. Jag är överviktig eller lever med fetma kan man säga. Så med det kan man säga att min styrka är inte så stark att jag orkar sköta allt själv - jag behöver stöttning utifrån. Frågan är bara hur jag ska kunna ta åt mig det utan att tycka att jag blir kontrollerad. Det ligger hos mig att ändra på mitt tänk och försöka se att de verkligen menar vad de säger när det är nåt som sägs.

Istället för att bli irriterad och känna mig kontrollerad behöver jag se saker ur andras perspektiv. Sätta mig in i deras tänk. Berätta hur jag upplever det och sen kunna ta åt mig när de säger nåt. Istället för att gå i försvarsställning.

Det är dags för mig att släppa det jag blivit besviken på och se det utifrån vad de säger och gör idag. Åh va' svårt men jag ska försöka.